2022.10.17 måndag. Som att vandra i öppen terräng.


Då såg jag allt

Jag såg upp mot universum.
Nu syns bara alla tankar som passerat
och inte fått fotfäste i härligheten,
som väntar oss få
som ser upp mot universum
på mörka molnfria nätter
och ser.

Ja, vi ser det avlägsna och det ofantliga,
men blir kvar här
där inget längre är för litet och trångt.
Utan milsvitt och beklätt
med tindrande ljus
av alla de slag.

Och det känns som att bära frukt.
Att vara delaktig i en oändlig evig graviditet
och förlossning.
Och jag blir stillad i närvaron av ovisshetens oro
när jag tänker på kvinnan

Här, där allt är menat.